I de första raderna i sitt inlägg sammanfattar prorektor Salvanes en utförlig argumentation med några lösryckta citat, som hon sedan drar felaktiga slutsatser av. Jensets huvudargument är inte att forskning på HF bör vara individuell, utan att handlingsplanen inte har fagligt motiverade förändringar. Jämförelsen med sovjetliknande produktionskvoter är dessvärre inte så långt från mål.
Genom att sedan omformulera argumentationen i en rad som inte finns i Jensets inlägg får prorektor det att se ut som att Jenset motsätter sig alla förändringar. Det är faktiskt inte så, det som efterlyses är en god motivationen för varför man ska göra de förändringar som lite elakt sammanfattat bara går ut på att producera produktionsenheter. Kanske den fagliga personalen skulle tillfrågas innan man lägger fram ogenomtänkta handlingsplaner? En dialog hade ju varit trevligt.
Idealism eller efterfrågan på arbetsmarknaden?
Jenset säger att det är intresse och idealism som är de faktiska grunderna till att stipendiaterna söker stipendiatstillinger. Salvanes kontrar med att det är ett «pessimistisk ståsted» och att «Humanistisk kompetense är svært etterspurt», men sådana uttalanden kräver kanske lite förankring i verkligheten? Är det så att forskare inom humaniora faktiskt tjänar mer än genomsnittet? Vilket borde vara en följd av att de är så efterfrågade på arbetsmarknaden för just sin humanistiska kompetens. De ser faktiskt ut som att det är Salvanes som bygger luftslott, med visioner om ett humanistiskt Schlaraffenland där alla önskningar man har blir uppfyllda om man bara har humanistisk kompetens (vad nu det är). Akademisk personal är ofta högt kvalificerad, och har gått en lång väg med dokumenterade kunskaper och erfarenheter. Dessa kvalifikationer har ett högt värde i rätt sammanhang. Dessvärre är det ofta så att höga kvalifikationer gör att man blir svåranställd. Det har länge varit ett problem i skolan att budgetten inte tillåter kvalificerade lärare för att ta ett exempel. Det skulle vara intressant att höra vad Salvanes menar med «humanistisk kompetens» och peka på några arbeten, som betalar bättre än genomsnittligt, som kräver dessa kunskaper och färdigheter. Vi bör kanske vara tydligare med att detta är färdigheter man kan förvänta efter studier på HF? Förmåga att skriva och argumentera väl för sin sak är möjliga exempel. Gensvaret på Jensets anförande bland de närvarande var stort, vilket visar att det inte är så att Jenset är ensam i sin kritik. Det visar att HF har stipendiater med väldigt goda kommunikativa färdigheter, och jag tror att vi bör lyssna noga på vad som sker i miljön.
När Salvanes går vidare och talar om nödvändig strukturändring (vad nu det är för något) så kommer det först att Norge ska öka antalet doktorgrader. Antalet är sålunda det viktigaste. Motivationen för detta är inte att det ska forskas mer, utan det ska undervisas mer, och sedan kommer något luddigt om samhällets behov av «kompetense». Kompetens har blivit ett modeord som har vattnats ut till den grad att det inte innehåller något annat än att det antagligen är något bra. Om man talar om behov för detta som är bra, så bör man kanske också försöka göra det konkret vad det är. Ska vi undervisa mer (göra om UiB till en «degree mill») eller ska vi forska mer, eller ska vi helst göra mer av allt samtidigt och helst med en mindre budget?
Kvalitet enbart på universitet?
En fråga jag ställer mig är om det är rimligt att allt i denna kvalitetsförbättringen ska göras på universitetsnivå. Dagens studenter har andra färdigheter än när vi var unga. Bland annat kan väldigt många hantera en dator och ordbehandlare. Men man märker att det ofta inte varit någon som sagt hur man skriver en artikel, eller hur man besvarar en examen. Inom andra områden kan det röra sig til exempel om hur logisk bevisföring går till, eller hur enkla matematiska operationer går till. Hur många är säkra på hur man lägger ihop, eller multiplicerar ihop, två bråktal? Hur många är säkra på trigonometri idag? En generell satsning bör ge resurser där de kan vara mest effektiva, och kanske bör vidergående skole också stärkas, så att vi får en högre nivå på universiteten.
Att fullföra eller inte?
Salvanes fortsätter med att beskriva det faktum att 17 prosent av doktorskandidaterna inte fullföljer sin doktorsgrad. Det framstår som att detta är en katastrof, men för vem är det en katastrof? Eftersom ingen har sett på varför kandidaterna slutar så är det ingen som vet. Salvanes kan ju omöjligen mena att det faktum att man blivit accepterad som stipendiat alltid ska leda till en doktorsgrad? Då är vi inne i kvalifikationsfabriken.
Hur många nyanställda är kvar efter tre år på vilket jobb som helst idag? Att byta jobb kan vara både utvecklande och ekonomiskt fördelaktigt. Att så många som 83 prosent faktiskt fullför sin doktorsgrad är kanske tvärtom ganska imponerande? Att bara 17 prosent har valt att göra något annat är kanske bra? Det är väl endast om det inte ens kan tänkas att det finns alternativ som är bättre än att vara stipendiat, som detta blir ett problem?
Vad är det optimala talet för hur många som inte slutför doktorgradsstudier? Är detta talet detsamma för HF som andra fakultet (om så varför?). Om någon av stipendiaterna får bättre jobb på väg till doktorgraden, än de kan hoppas få efter slutförd doktorsgrad, är inte detta bra? Stipendiaterna kan förutsättas vara rationella varelser, som gör rationella val. Om de väljer alternativ A över B så kan de faktiskt ha en god motivation för det. Idag finns det så gott som ingen uppföljning av vad som händer efter doktorsgraden, och ännu mindre vad som händer med de som hoppar av. Ett är säkert, med dagens finansieringssystem är det inte bra för instituten med avhoppade stipendiater. Men är det med nödvändighet dåligt för någon annan?
Salvanes menar att det inte tidigare var möjligt att jobba koncentrerat på en doktorsgrad vid HF. Den möjligheten har, enligt Salvanes, kommit genom förändringar på senare tid. Tidigare, förespeglas vi, så jobbade HF-stipendiaterna fulltid på lik linje med läkare, och andra som ofta doktorerade i tillägg till yrkesutövning. Tyvärr följer jag inte riktigt argumentationen om varför det skulle vara nödvändigtvis dåligt att utveckla ett doktorgradsprojekt efter en längre praxis. Men det verkar som om det finns en vilja att göra det omöjligt att ha ta en doktorsgrad vid sidan om vanligt yrkesarbete. Detta hoppas jag är ett missförstånd. Det borde tvärtom vara möjligt att skilja på att ha ett stipendium, och att finansiera sin doktorgrad på annat sätt. Här borde man kanske kunna diskutera möjligheterna för egenfinansierade doktorgradsstudier och hur vägledning ska kompenseras i en sådan ordning.
Forskargrupper, vägledning och ansvar
Forskarskolor och forskningsgrupper är det säkert konsensus om att det är något bra. Men även här kan man sätta frågetecken på varför det nödvändigtvis är så. Bara för att man kallar en sammanslutning av forskare för en forskargrupp så innebär det inte nödvändigtvis att det blir så mycket bättre. I alla fall inte utan finansiering, öremärkta stipendiater till prioriterade forskargrupper, regler för hur en forskargrupp ska kvalificera till att bli prioriterad, och säkert många andra faktorer som borde diskuteras mer innan man tar några överilade beslut.
När det gäller stipendiaters tillknytning till veileder, så slår Salvanes fast att projektutkast blir bäst genom att få konstruktiv kritik från andra doktorgradsstudenter. Hur då? Många av våra forskningsområden är väldigt specialiserade, och miljöerna är små. Hur ska den andre stipendiaten då kunna förväntas att inte bara klara av sitt eget projekt, utan också sätta sig in i den andre stipendiatens projekt? Jag är ganska övertygad om att samspelet mellan stipendiat och vägledare är mycket viktigt i utvecklingen av projektet, och här kommer vi in på ansvarsfördelning. I det jag sett så verkar det finnas en tro på att ansvar kan fördelas till forskningsgruppen. Detta är i högsta grad osannt. Ansvar kan inte, och ska inte, fördelas. I det ögonblick så sker försvinner ansvaret, och med det försvunna ansvaret försvinner också den kvalifikationen det är att kunna dokumentera att man tagit sitt ansvar och lyckats göra god forskning.
Som lysande exempel på hur det ska gå till visas till grupper där det inte lämnas in beskrivningar av projekten vid upptag till doktorgradsstudier. Man ska istället öka kostnaderna för att få igenom en stipendiat, för då blir det riktigt attraktivt att lägga ner ännu mer tid och resurser på att verkligen få dem igenom. I korten ligger då också en ökad grad av styrning. Det finns många fördelar med samarbete mellan vägledare och stipendiat, och detta är oftast en väldigt fruktbar symbios som utvecklar inte bara stipendiaten utan även vägledaren. Problemet kommer när vägledare ska detaljstyra vad som man får lov att forska på. Här måste vi sätta stopp för början på en väldigt olycklig utveckling, då vi riskerar att få enbart forskning som aldrig riskerar något, som aldrig vågar göra något originellt, och aldrig producerar annat än att reproducera kända fynd. HF omtalas ibland informellt som fakulteten för de sant avskrivande. Låt oss få mindre av detta, men gärna bättre samarbete, och vilkor för samarbete, mellan vägledare och stipendiat.
Gjer fler norska stipendiater högre kvalitet?
Salvanes kommer sedan in på «problemet» med utländska stipendiater. Problemet är att de är för kvalificerade. Lösningen på detta verkar Salvanes tro är att producera fler och norska stipendiater. Varför det? Er det något fel på de utländska stipendiaterna? Salvanes ger sedan flera exempel där norska stipendiater blivit utkonkurrerade av de farliga utlänningarna, bland annat på ett institut som klarar sig med 18 utländska stipendiater av 20 totalt. Detta är väl helt underbart? Salvanes glömmer naturligtvis att uttala sig om att det kan röra sig om stipendiater som kommer att få en mycket bättre arbetsmarknad utanför Norge än inom Norge. Grunden till att så kan bli fallet är att specialiserad forskning ofta måste vara öppen för internationellt utbyte. Problemet behöver alltså inte lösas, och om man skulle vilja lösa det så är det långt ifrån uppenbart att lösningen är att producera fler stipendiater. Personligen tycker jag det vore bra om man inte bara såg på antal producerade enheter som grund för institutbudgetten, men också hur det faktiskt går för de som kommer ut. Det är inte uppenbart att det går så särskilt bra bara för att man har en doktorgrad; doktorgrader från vissa «universitet» kan till och med göra att man hamnar i fängelse om man försöker utnyttja dem som kvalifikation.
Jag är säker på att Jenset är för ökat internationellt samarbete och utbyte över landsgränser. Jag är bekymmrad över att man ska försöka artificiellt reglera detta utbytet. Speciellt tanken att det blir bättre med mer är oroande. Men är då inte den tanken en logisk kullerbytta? Salvanes ger intryck av att vara oroad över att för få norska söker stipendiatstillinger. Förutsättningen är att tillvaron som stipendiat är väldigt attraktivt. Men med den attraktiva kompetensen som kandidaterna har, kan det väl inte vara så att de faktiskt finner bättre arbeten utanför universitetet? Är det kanske så att stipendiatstillingerne verkar mycket mer attraktiva i utlandet, där kandidaterna inte känner till - och kanske inte tror på - kostnadsläget i Norge i dag? Är det någon som sett på talen bland avhoppade stipendiater uppdelat på norska och utländska stipendiater?
Efterlyser en mer konkret handlingsplan
I det avslutande avsnittet uppmanar Salvanes Jenset att sluta bråka och ställa upp lojalt bakom «profileringen av humanistisk forskningskompetense», men eftersom Salvanes aldrig kommer till vad detta faktiskt betyder är det omöjligt att förhålla sig till. Det är uppenbart att Salvanes tagit ställning för det «goda», men jag vill gärna veta vad detta är rent konkret. Om vi bortser från att det goda är gott per definition, hur tänker man sig att Norge ska lyckas bättre? Vad innebär rent konkret att det ska vara «likeverdige tilbud uansett hvilke fagmiljø»? Är inte behoven olika för de olika områdena? Ingen kan vara oenig i att det ska vara «mulig å gjennomføre innen rimelig tid», men det är väl inte det vi diskuterar utan, bland annat, om det ska vara möjligt att ta ifrån studenter som halkar efter deras rätt att få sin doktorsgrad bedömd, och institutens krav på kompensation för faktisk verksamhet.
Kanske missförstår jag de goda intentionerna från Salvanes. Det konkreta i handlingsplanen verkar gå ut på att vi ska göra mer av allt samtidigt: mer undervisning, mer vägledning, och mer forskning. Detta ska göras på en billigare budget. Högre kostnader ska öka motivationen för att producera enheter som sedan instituten kompenseras för, men endast vid punktlig leverans. Kvantiteter ska produceras. Helst ska vi inte bekymra oss för hur det går sedan. Det ingår ju inte i doktorgradskontraket.