I På Höyden (Ingen innvirkning på Barn i Bergen 23.2.06) framstår ’Gillberg-saken’ som en fråga om att en forskare, Gillberg, dömts i Sverige för att han skyddat sina informanters anonymitet i en medicinsk studie. En representant för Datatillsynet uttalar sig på ett sätt som givet kontexten kan tolkas som att de problem Gillberg drabbats av i Sverige beror på tokerier i svensk lagstiftning. I själva verket handlar det om principiellt mycket viktigare ting.
Christopher Gillberg är känd för sin medicinska/medikaliserade syn på ADHD (attention deficit and hyperactivity disorder) och lanseringen av diagnosen DAMP (deficits in attention, motor controlm and perception). Gillberg hävdar bl.a. att omkring tio procent av alla barn har antingen DAMP eller annan neuropsykiatrisk problematik i mer eller mindre betydande grad.
En helt annan syn på vad ADHD och DAMP är företräds av Eva Kärfve, docent i sociologi i Lund, som tillsammans med Thomas Brante, sociologiprofessor i Lund, fått drygt en miljon kronor från Vetenskapsrådet för att studera hur biologisk determinism - en tro på att ödet sitter i biologin - brer ut sig inom framför allt psykiatrin och psykologin. En studie av damp-kontroversen ingår i projektet. Kammarrätten har i flera domar gett barnläkaren Leif Elinder i Uppsala och Kärfve rätt att granska det grundmaterial som samlats in i Gillbergs forskningsprojekt om diagnosen damp/ADHD, och även föreskrivit hur anonymisering skall gå till. Gillberg är nu dömd i högre rätt för sin vägran.
Grundmaterialet till Gillbergs forskning, eller i varje fall 22 hyllmeter av detsamma, maldes ner för ett par år sedan av tre av Gillbergs medarbetare (inkluderande hans fru), under pågående rättsprocess. Den strikta konsekvensen av detta är att alla resultat som bygger på detta material är invalida – efterprövning av forskning är en kritisk funktion inom forskingen, och är nu omöjliggjord. Man kan jämföra t.ex. med skandalen med den koreanske forskare som nu beslagits med forskningsfusk kring kloning – grundmaterialet finns kvar, och är nu föremål för sekundäranalys.
Gillberg har varit ’i karantän’ som vetenskapligt råd i socialstyrelsen, och förväntas nu förlora detta uppdrag (www.svt.se 090206).
Ärendet väcker en mängd frågor. Är/var inte Gillberg, professor, bekant med triviala forskningsetiska principer vad gäller efterprövning av forskning? Är inte personskyddet för deltagare i forskningsprojekt tillräckligt i Sverige – ens efter det att domstolar flera gånger prövat ett ärende (och föreskrivit hur anonymisering skall gå till)? Är inte forskare skyldiga att följa lag och domstolsutslag – vilket skydd har annars allmänheten mot övergrepp från forskare? När man från det projekt i Bergen som Gillberg tillhör uttalar sig positivt om Gillberg, har man då diskonterat de resultat som bygger på nu overifierbara studier (overifierbara därför att grundmaterialet förstörts av medlemmar av Gillbergs forskargrupp i Sverige)?
En metatext bakom allt detta är naturligtvis om Gillberg gjort sig skyldig till massivt forskarfusk (vilket hävdats rakt ut i svensk press).
Det är ytterst beklagligt att Universitetet i Bergen för andra gången på kort tid kopplas ihop med massiva forskningsetiska frågor.