Normalfördelningen har varit ett rättsnöre för hur betygen förväntas fördelas över tid. Samtidigt är det kvalitet som ska tas hänsyn till, och de flesta har väl förstått att normalfördelningen inte är ett mål i sig, utan en kontroll där avvikelser över tid bör studeras.
Om man ser på en normalfördelning och fokuserar på de övre tio procenten, är de normalfördelade?
Nej, fördelningen efter toppen kring medel följer samma utveckling som en kälkbacke, och det blir svårare och svårare att vara bättre.
När det gäller MA på ämnen där inte många gör en master så kan man säkert argumentera för att det skett en självselektion. Studenterna kan ha valt ämnen med goda föreläsare, och kanske de till och med har intresse för ämnet. Goda föreläsare kan sannolikt öka inlärningseffekten. Kanske väljer studenterna vägledare som ger bra möjligheter att mästra arbetet med mastersavhandlingen?
De som är intresserade, motiverade och behärskar ämnet fortsätter i högre grad än andra. Därför kan man inte förvänta att sådana ämnen kommer att normalfördelas med ett förväntat C; de flesta bör ha möjligheten att få minst ett B, och det är inte förvånande om det ibland blir bara A (gett att det är några få individer, som har studerat av en anledning och som haft goda lärare). Snarare bör vi kanske vara observanta på ämnen där det faktiskt “förväntas” bli C eller värre; vilka faktorer gör att det inte går bättre? Är undervisningen mindre bra, eller är studenternas förutsättningar mindre lyckade?
Det är lite annorlunda på ämnen där nästan alla fortsätter, och där är det svårare att argumentera att det skett en självselektion. Men det finns möjligheter att de inte var normalfördelade från början, dvs att det var ämnen där det var intresserade och motiverade studenter från första början – speciellt om det inte var så många från början. Kanske var det så att det var väldigt bra föreläsare?
Man kan också fråga sig om procenttalen är jämförbara. I fall där det är väldigt olika totalantal så är det mer riktigt att se på fördelningen av individer, och inte procent. En ytterlighet är om det bara var 1 student och den fick A så var det “100%” som fick A; om det var 3 som fick A och 1 som fick B borde inte detta redovisas som att det var 75% A och 25% B; det var ju inte ens i närheten av 100 studenter som tagit examen.
Det är tråkigt att se att det fortfarande verkar så svårt med ganska enkel aritmetik. Slutligen kan man också fråga sig om det är en så stor nackdel om många får bra betyg. De sista åren finns det ämnen som haft goda kandidater på MA-nivå, där ändå ingen i ämnet fått ett Ph.D. stipendium, och det beror inte på snedvriden konkurrens, utan på brist på stipendier och att stipendierna inte fördelas på ämnen men på hela institut. Kanske är det dags med en fördelning som baseras på antalet professorer, i tillägg till studentprestationer? Det borde ju vara rimligt att en professor ska kunna ha några aktiva stipendiater till varje tid?
Jag tycker inte heller att man ska se sig blind på betyget på MA-avhandlingen, utan se om det är en intressant kandidat för det som ska göras. Studenter som varit aktiva (t.ex. deltagit på konferenser) och publicerat tycker jag kompenserar väl för en mindre “perfekt” MA-tes. De flesta vet nog också att det inte är absoluta gränser; dvs ett A och ett B gett vid två olika tillfällen behöver inte betyda att den med B är av sämre kvalitet än den med A, hur gärna vi än skulle vilja att det vore så enkelt.